Medialitet och sinnesintryck

Medialitet och sinnesintryck

Hur kan svårigheter kring att vara lyhörd medialt förklaras? Här är mitt förslag, ett arbete som skrevs under min mediumutbildning, och även finns på mediumförbundets hemsida:

Att höra röster – friskt eller sjukt?
Efter att ha erfarit att människor haft det psykiskt jobbigt med alla intryck som kan upplevas överväldigande, så har jag funderat kring att vissa mår dåligt av detta medan andra är trygga i sin medialitet och även erkända som medium.
Vad är skillnaden? Och vad är det för förmågor medium använder egentligen?
Allt handlar ju inte om att höra röster i det yttre eller med sina inre sinnen, utan svårigheten kan finnas inför alla typer av sinnesintryck.
Mitt syfte här är att dels väcka frågor hos dig som läser, dels ge förslag på fortsatt läsning för att finna sin egen förståelse. Dessa rader är inte heltäckande och de beskriver min subjektiva förståelse.
Med psykologiska teorier som stöd skulle svårigheterna kunna förklaras med graden av jag-styrka, tidigare trauman samt grad av stöd och acceptans i omgivningen. Dessa olika områden interagerar och går in i varandra. Det finns även en inriktning inom psykologi som kallas transpersonell psykologi,
där en större öppenhet finns för att vi som varelser växer vidare hela vårt liv samt även efter och mellan de fysiska liven. En psykologi som har ett synsätt som överensstämmer med spritiuailsmens 4:de princip ”Andens odödlighet”, vilket även innebär att vi växer i anden, eller själen, och inte enbart som fysisk person.
Inom psykologin finns olika teorier och inriktningar kring att förklara människans utveckling, och jag vill ta upp några exempel, kopplat till dessa områden.

Jag-styrka
Daniel Stern beskriver att det lilla spädbarnet blir medvetet om sig själv i fem steg. Först kommer det begynnande självet där barnet börjar organisera sig själv som någon som upplever. Detta är grunden som sedan byggs vidare med Kärnsjälv, Subjektivt själv, Verbalt själv och Berättande själv. Allt detta handlar om att uppleva sig som ett eget själv, bygga scheman för att förstå världen och interagera med omvärlden. Denna utveckling sker i interaktion med en annan människa som stödjer, interagerar, bär emotionellt och visar acceptans för den nya lilla individen. (Havnesköld, Leif. 1992).
Anknytning är ett begrepp som beskriver det lilla barnets skapande av en trygg upplevelse av sig själv i världen. Beroende på hur det lilla barnet får möjlighet att skapa en närhet och ”anknytning” med sin vårdnadshavare, så skapar barnet en trygghet inom sig och tilltro till att barnet är en bra person, tryggt omhändertaget och kan lita på att få sina behov tillgodosedda. Detta hänger nära samman med uppbyggnaden av sitt själv och det finns olika typer av anknytning, beroende på grad av trygghet. Dessa mönster påverkar vårt sätt att interagera och hantera livet, men kan också läkas med bra stöd. Få av oss har haft perfekta vårdnadshavare, eller varit det själva, men i de flesta fall har det fungerat tillräckligt bra. Tidiga brister i vår självuppbyggnad och trygghet, kan i sig ses som ett stort

trauma, men även göra oss känsligare för trauman som upplevs senare i livet. Vi har sår i vår inre stabilitet och tilltro. Vi kan ha svårare med gränser och att utskilja oss från omgivningen. (Broberg, A., Risholm Motander, P., Granqvist, P. & Ivarsson, T. (2009).
Det finns förstås fler teorier kring barnets fortsatta utveckling, vidare genom tonåren, till en vuxen individ, som inte nämns här.
McWilliams beskriver människans grad av eget själv, eller eget jag, i ett kontinuum, där tre olika nivåer definieras. Den tydligaste jag-organisationen har den som klassas som neurotisk, här finns en förmåga att observera sig själv, att ifrågasätta sig själv och att förstå att andra tänker och känner fritt rån mig. Nivån med svagast jag-organisation kallas psykotisk, och här har människan svårt att skilja ut vad som är ”jag” från omgivande intryck och omgivningar. Den människan blir ofta mycket beroende av andra och vill vara i symbios. Däremellan finns en nivå som kallas borderline, vilken utmärks av en människa som kämpar med sina gränser. Den människan kan i sitt försök att skapa gränser ha starka antipatier och starka idealiseringar samt skapa konflikter i sitt försök att avgränsa sig. Människor med en svag jag-organisation, är då kanske väldigt öppna i sina inre sinnen och
intryck, men de kan inte stå självständiga i det, de överväldigas och håller inte samman sina gränser eller kanske även sin person. De kan ha svårt att skilja ut vad som är inre intryck och yttre intryck. Mc Williams beskriver sedan olika typer av försvarsmönster och personliga mönster, som kan vara starkare eller svagare. (Nämnas kan att McWilliams beskriver Borderline som en utvecklingsnivå medan andra beskriver det mer som ett personligt mönster.) (McWilliams, Nancy. 1994).

Trauma
Trauma kan beskrivas som något som påverkat oss så strakt att vår förmåga att hantera våra reaktioner inte riktigt räcker till. Trauma handlar mer om vår upplevelse av vad som hänt och hur väl vi kan hantera situationen, än vad som faktiskt hänt. Trauma kan vara enstaka katastrofala händelser, men också mindre tydliga kontinuerliga situationer. En person som erfarit trauma redan som liten, där tryggheten och självet sårats, kan ha svårare att hantera senare yttre omständigheter. Vi kan hamna i situationer där vi är extremt sårbara, mer beroende av andra och tillfälligt blir väldigt påverkbara på grund av trrauma. PostTraumatiskStressDisorder kan t.ex. upplevas av omgivningen som om personen är i psykos tillfälligt. Karjala beskriver traumabearbetning med personer som har en dissociativ läggning. Dissociation kan beskrivas som att dela upp, skilja åt, distansera sig ifrån, för att skydda sig från ohanterbar smärta. Detta är ett av alla sätt som finns för att försvara sig mot smärta, och författaren menar att olika starka försvar mot smärta är grunden till i stort sett alla störningar psykiskt. (Om det inte finns direkta fysiska skador). Dissociation är också en grundläggande förmåga, som har många positiva funktioner, liksom alla försvar i rimlig grad. Exempel på dissociativa sätt att skydda sig kan vara att fly
in i en inre värld, eller att kategorisera motstridiga sidor så de inte möts, samt skilja på tanke och känsla. Den svåraste varianten av dissociation handlar om att dela upp sin personlighet i flera delar, ett kärnjag och delpersonligheter, och Karjala arbetar med att stödja personer i att integrera sina delar. Hon pratar också om att göra ett minne helt, att det i traumatiska situationer kan fastna på vägen och lagras då inte helt i det medvetna sinnet. Det viktigaste i början av behandling är att bemästra och stabilisera, att personen ska få en större förmåga att ta kontroll och hantera situationen. Hon arbetar mycket med visualiseringar. Jag tycker det är intressant att nämna henne, dels för att många mediala kan ha dissociativa sidor (på ett bra sätt), dels för att vi alla kan möta någon där vi upplever starkare tecken på detta hos en person som kan verka ha allt under kontroll.
Det kan då vara viktigt att tänka på att personen kan ha svårt att hantera medialitet och
visualiseringar/meditationer även om personen söker detta (Karjala, Lynn Mary. 2007).

Grad av stöd och acceptans i omgivningen
Vi kan nu förstå att vi är viktiga som omgivning till varandra, både för små barn, men också för vuxna människor. Bauer har beskrivit hur mycket vi faktiskt påverkar varandra omedvetet i sin bok kring Spegelneuroner. Spegelneuroner är ett slags neuroner som upptäckts i hjärnan, och dessa speglas av vad de uppfattar runt sig och bygger handlingsmönster, lär in spår, av det som möter oss utifrån. En person skapar alltså handlingsmönster i sin hjärna, för sådant som den sett, lärt, mött, vilket ökar
sannolikheten för liknande beteende. Detta kan öka förståelsen för inverkan av våld, okänslighet, trauma och brist på spegling, men det visar ju också hur enormt vi kan påverka varandra på ett kärleksfullt och respektfullt sätt. Kanske spegelneuroner kan ha en betydelse i intuition och empati? (Bauer, Joachim. 2007).

Transpersonella sysnsätt
Den transpersonella psykologin är öppen för ett andligt synsätt och för att vi växer som individer på ett djupare plan än vår person. Wilber prata om pre-personell utveckling och trans-personell utveckling. Där det första steget är att bygga upp en person som hanterar den fysiska världen med allt vad det innebär, att ha tydliga gränser och att ha många olika försvar som vi kan använda i lämplig grad. I stort sett den utveckling till vuxen och mogen person som den vanliga psykologin beskriver. Därefter kommer den trans-personella utvecklingen, där det igen handlar om att riva ned, eller åtminstone utforska, allt som byggts upp och se det större perspektivet, att integrera motsatta synsätt och sidor, till en helhet. Den transpersonella psykologin överensstämmer stort med Spiritualismens 7:e princip om evig utveckling och växande i kärleksfullhet och visdom. Kring schizofreni menar Wilber att det är en person som upplever det trans-personella innan det prepersonella finns på plats. Det blir en berg-och-dalbana med stora svängningar där strukturen för att hantera de transpersonella intrycken inte finns riktigt på plats. (Wilber, Ken. 1996).

Sammanfattning: Att arbeta som medium
Det är svårt att entydigt förklara varför en person har det psykiskt jobbigt med intryck och med att hitta sin stabilitet i livet. Det kan bero på tidiga brister i själv-uppbyggnad, trauma, svåra omgivningar som överbelastar eller en fas i deras andliga utveckling. Ofta kan detta förekomma i en kombination. Med hänsyn till beskrivna synsätt så kan Medium ses som människor med stark jag-organisation, så pass stark så de kan vara öppna i att använda sina intryck och inre sinnen på ett sätt som gagnar andra. Ju mer ett medium har den stabila grundstrukturen, desto öppnare kan personen vara och fortfarande behålla sin integritet och stabilitet, fortfarande känna sig trygg i situationen. Många
medium kan vara på väg i sin trans-personella utvecklingsfas. I terapeutiska situationer är begrepp som överföring och motöverföring vanliga. Detta kan ske på olika sätt, från att en person projicerar en egenskap eller känsla till terapeuten och menar att det är terapeuten som är sådan eller känner/tänker så. Motöverföring är terapeutens reaktion på överföringen, och en nyckel här är att om terapeuten reagerar med att känna sig t.ex. avvisad, kan det vara grundkänslan hos motparten. (samtidigt som den också väcks hos terapeuten utifrån situation och ev. minnen). Dessa överföringsverktyg, är kanske också en del av de verktyg vi använder som medium, i kontakt med andevärlden. Att kunna använda överföringar som verktyg, kräver även det stabilitet i sin personlighet.
Det är också spännande att fundera över hur Spegelneuronerna inverkar i förmågan att
kommunicera via sina inre sinnen och intuition. Vi lever verkligen alla i en gemensam väv av nätverk. Slutligen kan vi som medium ha ett stort ansvar, också när vi råkar stöta på människor som inte mår helt bra psykiskt eller är instabila. Det är viktigt, anser jag, att vi lyssnar till vår känsla och aning i detta, då något inte stämmer. Det kan handla om någon som verkar ha god kontroll men verkar avstängd på något plan, eller då någon har en mängd inre upplevelser och historier där förankringen till den yttre verkligheten vi lever i verkar otydlig. Likaså om någon söker oss intensivt och verkar bli beroende av medialt stöd. Vårt ansvar då är att hänvisa personen till professionellt stöd, så hänsynsfullt som möjligt. Jag menar att det är viktigt att vara försiktig med att slå bort någons upplevelse, men också att om möjligt vara tydlig med var det inte stämmer enligt vår egen verklighetsuppfattning. Det kan vara skadligt för vissa personer med visualiseringar, övningar och meditationer, om det inte sker under professionell ledning. Att försöka lugna, inge trygghet, normalisera så långt möjligt och hänvisa till professionellt stöd är ibland vårt ansvar. (Spiritualismens 5:e princip Personligt ansvar.) Ibland kan vi stöta på medium som är instabila. De kan vara enormt öppna men kanske inte har en stabil grund att stå på. Beteendet kan verka psykotiskt och en blandning kan, enligt Wilber, ske mellan den prepersonella och transpersonella fasen. Troligen väller då material från det kollektivt
omedvetna, eller akashiakrönikan, in, utan att kunna hanteras och integreras. Kanske är det så hos stora medium som faller. Dessa medium har inte heller, gissar jag, förmågan till att ta personligt ansvar, enligt spiritualismens 5:e princip ”Personligt ansvar”. Dels är de troligt inte klara över vad som är deras ansvar eller andras, dels har de troligen starka försvarsmönster, och kan inte se vad de gör fel.
Vi behöver därför ta hand om oss själva, och gärna fortsätta växa. Vi behöver se våra begränsningar, lita till vår intuition, och hänvisa till expertis när något inte känns helt bra. Ett tips för stöd i att fortsätta utforska sig själv är Cullberg Westons böcker kring att växa i självkänsla och läka sig själv. Den första boken omfattar mest teori, medan följande böcker innehåller mycket övningar och visualiseringar som kan göras enskilt. (Cullberg Weston, Marta. 2005).

Referenser
Bauer, Joachim. (2007). Varför jag känner som du känner – intuitiv kommunikation och hemligheten med spegelneuroner. Natur & Kultur Akademisk.
Broberg, A., Risholm Motander, P., Granqvist, P. & Ivarsson, T. (2009). Anknytning i praktiken – tillämpningar av anknytningsteorin. WS Bockwell Finland.
Cullberg Weston, Marta. (2005). Ditt inre centrum – om självkänsla, självbild och konturen av ditt själv. Scandbook AB.
Havnesköld, Leif. (1992). Daniel Sterns teorier om självutveckling. Liber.
Karjala, Lynn Mary. (2007). Understanding trauma and dissociation – A guide for therapists, patients and loved ones. ThomasMax Publishing.
McWilliams, Nancy. (1994). Psykoanalytisk diagnostik – att förstå personlighetsstruktur. Wahlström & Widstrand.
Wilber, Ken. (1996). The Atman project – A transpersonal view of human development. The
Theosophical Publishing House

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.